Även om den metod som kallas vällning användes redan under brons- och järnåldern har den modern svetsning sitt ursprung i historien först på slutet av 1800-talet. Då användes dels motståndssvetsning, bågsvetsning och termitsvetsning. Först 1903 började man med gassvetsning, den användes då i Frankrike. Det kallades fouché-brännare efter en av uppfinnarna, men gasen var osäker och farlig. Först när svensken Gustav Dalén uppfann en massa som benämndes AGA blev gasen kontrollerbar.
Utvecklingen av svetsningsmetoder
För att svetsa behövdes aggregat och inom detta område var en annan svensk framgångsrik. Det var Oscar Kjellberg från Göteborg som blev ”den belagda svetselektrodens uppfinnare”. De framställdes elektriskt och gav starka svetsfogar och prisades för det, samt att de gjordes till låga kostnader. Under 1920-talet introducerades MIG-svetsning men den slog igenom först efter andra världskriget. MIG står för ”metal insert gas”. Dock kom sedan TIG som använde volframelektrod för svetsningen, vilken tålde mycket hög temperatur. TIG står för ”tungsten insert gas”. Elektrogassvetsning följde efter den metoden och magnetpulssvetsning började användas 1967. Friktionsomrörningssvetsningen uppfanns år 1991.
Viss svetsning måste kunna kontrolleras så att den uppfyller kvalitetskrav, vilka stipuleras i ISO 9001 och 9002. Svetsarbetarna licensieras efter vad de arbetar med, stål, koppar, aluminium, titan, nickel eller zirkonium.